Existensminimum gör ont

[B]Magnus Henriksson bokstavligen[/B] blöder för oss. Han gör kullerbyttor, ramlar handlöst baklänges och dyker över trummorna. Han hänger fläktrören med mikrofonen halvvägs ner i halsen. Iggy Pop verkar plötsligt sin ålder och Lux Interior framstår som försiktig när Existensminimum med sina hyperintensiva spelningar är sommarens hetaste biljett. - Jag bara gillar stora gester, helt enkelt. Jag planerar aldrig vad jag ska göra. Musiken och scenen funkar lite som primalterapi. Först skriker man ett tag, och så småningom inser man vad det är man vill skrika. Så långt har jag inte kommit ännu. - Jag dricker inte alkohol längre, så jag måste hitta sätt att kompensera, och kroppen är gjord för att ta lite smällar. [B]Ditt album Last night my head tried to explode and I wrote everything down har kallats för indie, electronica, drone, kraut, till och med pompös kraut och jazz. Oftast alltihop. Som lyssnare sitter man med hjärtat i halsgropen och oroar sig att det verkligen ska falla isär.[/B] - Nästan alla invändningar mot skivan har handlat om spretighet. Men ingen har tyckt att den är intetsägande. Det kanske är min personlighet som spretar i en massa olika riktningar? - Jag inspireras mer av andra grejer än musik. Som Roy Andersson - han är stor. Hans filmer är stora och episka, och samtidigt punk. Han är så jävla arg. Jag inbillar mig att han är perfektionistisk och väldigt självkritisk, och det känner jag igen mig i.