Konsertrecension: Eppu Normaali levererar som ett storband ska göra

Grovt taget kan Eppu Normaalis karriär delas in i två faser. I det inledande skedet, på de två första albumen serverade herrarna från Birkaland rejält ös i form av punk och starka influenser av nya vågen. I det andra skedet förflyttade sig bandet mer mot en lättillgängligare pop och rock. Och det är med det konceptet som bandet skördat sina största framgångar. Hur ska man då bedöma dagsformen för ett band som sålt 1,5 miljoner skivor och som med sitt fyndiga ordtrixande spelat in sig de blåvita musikvännernas hjärtan? Eppu Normaali har ju skördat alla tänkbara framgångar och haft sina svackor, men som senast givit ut nytt material 2011. 

Konceptet med att serverera en spelning på Tavastia blir en riktig lyckträff av ett band som lätt kunde sälja ut Olympiastadion. Kvintetten, förstärkt med Iiro Rantala på piano, blåser nytt liv i sina odödliga klassiker som Murheellisten laulujen maa, Kun olet poissa, Puhtoinen lähiöni eller Urheiluhullu. Och givetvis är det allsång för hela slanten. Det är inget nytt eller revolutionerande som Eppu Normaali levererar. Det är mycket gamla hits på repertoaren, men det är uppriktigt och ärligt som Eppu Normaali vill underhålla publiken. 

Kvällens publikfriande höjdare blir Baarikärpänen där Mikko "Pantse" Syrjä inte nämnvärt behöver anstränga sig för att se till att stämningen på Tavastia höjs ytterligare några snäpp. Brodern Martti Syrjä är ju givetvis Eppu Normaalis galjonsfigur bakom mikrofonen, men det är inte så att de övriga bandmedlemmarna skulle hamna i skymundan. Det är fint att se hur brödernas kusin Aku Syrjä njuter bakom trumsetet, som om han nästan befann sig i trans. Iiro Rantalas medverkan på klaviatur och dragspel är lyckat. När Eppu Normaali för första gången uppträdde på Tavastia var Rantala 8 år. Nu är han en välbehövlig musikalisk sidekick som proffsigt bär upp Eppuklassikerna. 

Givetvis kan den mest inbitna diggaren rikta kritik mot att bandet just inte alls bjuder på mer material från punkeran. Nu får man nöja sig med Poliisi pamputtaa taas och Njet Njet som extranummer, men det må vara förlåtet. Eppu Normaali är i dagsläget underhållande, rolig och musikaliskt i hög form, väl värd sitt rykte och intrycket blir att det verbala trolleriet får en fortsättning i form att nytt material inom en inte allt för lång framtid.